Cannes med de vackra snöklädda topparna.  

Ett foto om dagen under v 46 genom mitt fönster. 
 

Idag var han på riktigt sagohumör Malte. Sitter i bilen på väg till stan då följande ordväxling kom.

- Det kliar i huvet, säger han

- Har du fått något småkryp i håret, frågar jag.

- Nej dom är inuti mitt blod och suger upp det.

- Men oj då det låter inte bra, säger jag.

- Dom har försvunnit nu, fortsätter han.

- Jasså, var har de tagit vägen då?

- Dom är i skogen nu för dom är rädda för Lejon och Vargar.

- De var ju bra.

- Ja Vargarna har ätit upp dem så nu finns dom inte mer.

Sen blev det väldigt tyst och när jag kollar bakåt i bilen så sover han så gott, Ibland behövs ingen bok det går så bra ändå att berätta sagor. 

-

Hur pratar jag egentligen? Fick mig en tankeställare när det en dag kom ett sms "blir fint serru" från Linus. Då hade lille Malte kommit hem från mig och tillsammans skulle de mysa framför teven. Nu gör vi si och så tyckte Malte och sen lade han till -"blir fint serru". Pappan undrar ju förstås över detta inlägg och alla fick väl sina funderingar. Jag har rannsakat mig själv och kan nog bara konstatera att jag är boven i dramat. Har inte haft en aning om att jag använder det uttrycket men nu reagerar jag varje gång jag säger det och det är nog ganska ofta det. Är väl i och försig inget fel, de e la bara min Västgötska som kommer fram, eller säger man så i Norrland och annorstädes också?